Ber i Birkenau

Ber i Auschwitz-Birkenau

"Transporten till Auschwitz-Birkenau blev en enda lång mardröm som aldrig tycktes ta slut!"

Ber, Ester och Lemel åkte med bland de sista deportationerna med tåg till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i mitten av augusti 1944. På tåget har Ber berättat att man fick stå upp i ca 2-3 dagar med endast lite vatten och bröd. Tågvagnarna blev fyllda till bristningsgränsen med ca 150 – 200 personer i varje. Behov fick man inledningsvis göra i en hink i ett hörn och senare där de stod. Endast några små gluggar för frisk luft fanns på båda sidor om vagnen och bara ett fåtal kunde stå vid dessa. Det var dåligt med luft i vagnen och stanken måste ha varit olidlig. Han har också berättat att under färden i tågvagnen dog många och de överlevande fick stå bland döda och avföring. Med andra ord en total mardröm.

När de ankom till Auschwitz fortsatte mardrömmen då lukten av bränt kött stack som nålar då alla förstod var den kom ifrån. De blev uppställda i ett långt led för sortering. Ber och hans bror Lemel blev sorterad för att jobba på lägret av någon SS officer i lägret och det kan eventuellt ha varit den beryktade ”Dödsängeln”, doktor Josef Mengele.

De hamnade i en barack och var packade som sardiner, enligt Ber. Enligt guiden vid besök i Auschwitz-Birkenau att de som kom i augusti 1945 då ghettot i Lodz likviderades hamnade i den övre delen av lägret nära gaskamrarna och krematorierna i område BIIf (se karta ovan). Han har även berättat i en intervju att varje morgon fanns det flera döda längs elstängslet. De hade antagligen letat efter någonstans att uträtta sina behov i mörkret och dött då de kommit i kontakt mot stängslet av misstag. Det fanns även de som inte längre orkade med lidandet och för att få ett slut på det gick de rätt in i elstängslet.

Efter ett par veckor kom SS officerare och representanter från Büssing Kraftwagenfabrik in i baracken och ville ha ett visst antal för att arbeta i deras fabrik. Alla ville därifrån såklart. Det blev en selektering istället och där valdes Ber ut för detta arbete. Valet var att stanna kvar i Auschwitz-Birkenau och eventuellt dö där. Dagen därpå skickades han med tåg till Braunschweig där Büssing Kraftwagenfabrik fanns.

Brodern Lemel blev dödad bara någon eller några dagar i Auschwitz av okänd med en hammare i huvudet. Han tros ha avlidit omedelbart av sina skador. Troligtvis av en annan lägerfånge och det var inte ovanligt att lägerfångar dödade varandra då det var väldigt ont om mat. Ber vittnade om att han var avliden på plats. Lemel dog augusti 1944. Detta har Ber berättat för Susan hans dotter. Nu återstod endast två ur familjen Fuks.

Ester Malka Fuks hade inte samma tur som sina syskon vid ankomsten till Auschwitz när det gällde sorteringen. Hon blev sorterad för avrättning direkt. På något sätt lyckades Ester smyga över till det andra ledet oupptäckt för att få arbeta. Hade hon blivit upptäckt brukade vakterna skjuta urskillningslöst in i ledet och döda många fler än bara den som avvikit. Där hade hon med andra ord änglavakt och anledningen till att vakterna gjorde detta var i avskräckande syfte. Skräcken de hade i ledet runt henne då måste ha varit enorm eftersom detta hände vid fletalet tillfällen och alla visste. Vad som hände i Auschwitz är oklart mer än att hon överlevde med en tatuering med siffror på insidan av en underarm som bevis. Denna tatuering fick aldrig Ber och en anledning kan vara den korta vistelsen i förintelselägret på endast ett par veckor.

Som lite kuriosa kan det nämnas att endast ca 10 000 personer överlevde Lodz ghettot som mest hade ca 223 000 judiska och romerska invånare. Ber och Ester Malka Fuks var två av dem.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.

Acceptera