Ber i Braunschweig och Wöbbelin

Braunschweig och Wöbbelin

"Vi trodde att transporten till och vistelsen i Auschwitz var det värsta. Det blev värre!"

Ber skickades med tåg ett par veckor efter ankomsten till Auschwitz augusti 1944 vidare till ett läger, Braunschweig (lokaliserad vid Ludwigslust, Tyskland några mil utanför Hannover) fram till mars 1945. Fabriken tillverkade lastbilar och bussar. Det fanns två läger vid Braunschweig där det ena låg inne bland fabrikens lokaler medan det andra var beläget ca 1,3 km från fabriken. Dessa läger fanns endast en kort period, från 17 augusti 1944 fram till 26 mars 1945. Fångarna var majoriteten från nyligen stängda Lodz ghetto men även fångar från Ungern, ryska krigsfångar och andra Europeiska länder. Där blev det tvångsarbete under denna tid som fabriksarbetare hos Büssing Kraftwagenfabrik. Slavarbetarna behöll sina randiga kläder från Auschwitz tills de blev befriade senare maj 1945. Utan hygien eller andra kläder var det utbrett med löss och sjukdomar. De bodde tätt ihop och det var oundvikligt att i princip alla fångar drabbades.

Har inga uppgifter i vilket läger Ber befann sig i men de som bodde i lägret 1,3 km från fabriken fick gå denna sträcka och varje dag fram och tillbaka. De jobbade i två skift om 12 timmar tillsammans och jämsides med tyska arbetare i fabriken. Många dog av sjukdomar som TBC, utmattning eller misshandel. Vid minst två tillfällen blev fabriken bombad av de allierade styrkorna. Vid första tillfället i februari 1945 dödades en hel del slavarbetare. De tyska soldaterna placerade ut slavarbetarna för att agera mänskliga sköldar. Ber har berättat för hans son Leon att han var nära flera bomber och han hade en enorm tur som inte dödades likt dem runt honom. Nästa allierade bombning var i mars 1945 då han likt föregående tillfälle lyckades lura döden. Många runt honom hade dock inte samma tur. De var ca 1000-1200 slavarbetare från början och efter båda bombningarna var endast ca hälften kvar i livet. När fabriken efter andra bombningen inte längre var duglig förflyttades de först till Ravensbruck men senare till koncentrationslägret Wöbbelin med tåg. De som var sjuka från Braunschweig lägret klarade sig få hela vägen till Wöbbelin. I varje vagn var det ca 100 personer och merparten av slavarbetarna dog. Ber har berättat att han fick stå än en gång bland döda och exkrementer hela vägen. Eftersom de varken fick mat eller vatten förekom det även i enstaka fall kannibalism bland de ryska fångarna. Eftersom ingen kunde ta emot dessa fångar i de oika lägren de åkte till fick de stanna kvar i tågvagnarna. Förhållanden i tågvagnarna var usla och utan vatten och mat. Tåget fick i många fall åka stora omvägar då de alierade hade bombat även tågrälsarna för att försvåra förflyttningar av förnödenheter och fångar med. Eftersom de alierade gjorde stora framsteg i kriget mot tyskarna ville de såklart inte att fångarna skulle hamna i de alierades händer. De var ju en del av dem vittnen till deras krigsbrott och det sista de ville var att detta skulle ske. Ända in i det sista gjorde tyskarna vad de kunde för att bli av med den stora fienden, judarna.

Väl framme i Wöbbelin var Ber från slutet av mars 1945 fram tills början av maj 1945. I mitten av april 1945 kom Ber i kontakt med Svenska Röda Korset då de besökte lägret. Det var Folke Bernadotte som ursprungligen hade i uppdrag som representant för röda korset att hämta norska och danska krigsfångar ur de tyska dödslägren med de numer kända Vita Bussarna. Men detta utökades emellertid till att rädda även judiska krigsfångar. Sammanlagt förde Svenska Röda Korset 15 000 människor ut ur tyskarnas koncentrationsläger. Ber fick där i Wöbbelin två lådor av Svenska Röda Korset med bl. a. burkmat och torrfoder som fick många av de som sökt sig till röda korset att bli allvarligt sjuka. De hade länge varit tvungna att leva på endast en liten bit bröd och vatten per dag i flera år och inget alls mot slutet av kriget innan befrielsen. När de nu fick en större mängd mat var de inte vana vid detta och blev sjuka. Några tragiskt nog t.o.m. dog pga. akut diarré. Detta iakttog Ber och ville byta sin burkmat med några ryska fångar mot varmt vatten. Han blev misshandlad istället av de ryska fångarna och bestulen på sina burkar. Mot slutet av lägrets existens slutade de tyska soldaterna att ge dem mat helt och hållet vilket resulterade i att många dog av svält. En del kannibalism upptäcktes vid befrielsen och vad gör man inte för att överleva utan varken mat eller vatten? Istället för att låta dessa judiska slavarbetare bli befriade såg de tyska befälen till att så många som möjligt dog trots att de visste att de allierade var nära.

Dagen innan de blev befriade av den amerikanska armén den 1 maj 1945 flydde de tyska soldaterna. Lägret påträffades av de amerikanska styrkorna 2 maj 1945. Ber har berättat att den amerikanska armén tog dit den tyska lokalbefolkningen för att hjälpa till med att begrava de döda samt hjälpa de överlevande. Någon eller några dagar efter de blev befriade fick några slavarbetare inkl. Ber med sina randiga kläder följa med amerikanerna för att få kläder, någonstans att sova och mat i ett närliggande hus. Tyskarna var mindre villiga att lämna ifrån sig sitt hus vilket resulterade att amerikanerna med våld tvingade dem. Ingen trevlig upplevelse naturligtvis för varken de tyska husägarna eller slavarbetarna. För de Svenska myndigheterna har han berättat några år efter ankomsten till Sverige att han arbetat för amerikanerna med bl. a. matlagning åt deras militär i ca 3 veckor. Det som slår en av denna information om det stämmer, är att han inte kan ha varit speciellt illa däran vid eller strax efter befrielsen. Att amerikanerna lät honom arbeta för dem i deras kök tyder på just detta. En annan sak som ev. kan styrka denna information är att vid ankomsten till Sverige visade han inte tecken på någon sjukdom och blev dessutom friskförklarad endast drygt 4 veckor i landet. Efter att ha arbetat för amerikanerna, blev han utvald av Svenska Röda Korset att bli transporterad till Sverige som flykting i juli 1945.

För Esters del fanns det inga uppgifter om mer än att hon blev gift och flyttade med maken Apelewitch till Israel. Där fick de två barn tillsammans, Cipora och Aviktor. Efter en tids sjukdom avled Ester Malka Apelewitch 13 januari 2008 90 år gammal i Israel.

De enda som överlevde ur familjen Fuks, Ester Malka och Ber, några år efter kriget

De enda som överlevde ur familjen Fuks, Ester Malka och Ber, några år efter kriget

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.

Acceptera