Plundringen av judar under Andra Världskriget

"Allt av värde tog tyskarna från oss..."

Under krig genom världshistorien har de som krigat och segrat alltid tagit det de har kunnat för att de kan. Det de tog kunde vara mat, cigaretter, värdesaker eller konst. Så plundringen under andra världskriget är inget unikt. Det som är unikt däremot är sättet det gjordes på. Syftet från början deklarerade Hitler och nazityskland, var att likvidera jordens judar och beslagta det de har stulit från dem, dvs. från tyskarna. Tyskarnas systematiska och beräknande plundring av europeisk konst som ägdes av judar, andra förmögna (t ex polacker och ryssar), museer och palats under nazisternas styre mellan 1933 och 1945 var bestialisk och hänsynslös. Mellan 1933 och 1945 genomförde nazisterna den största plundringen av kulturföremål i världshistorien. Miljontals konstverk, antikviteter och över 100 miljoner böcker stals över hela Europa. Särskilda plundringsenheter sändes ut för att konfiskera de viktigaste och mest värdefulla konstsamlingarna, biblioteken och arkiven. Mästerverk av Rembrandt, Rubens och van Gogh stals men också barnböcker, pianon, smycken och personliga brev.

Plundringen är en del av Förintelsen. Ett sätt att utplåna ett folk genom att beröva dem dess historia, kultur och mänsklighet. Den plundrade konsten skulle hamna i nazityskarnas elit (bl a Joseph Goebbels, Heinrich Himmler och Hermann Göring) samt till Hitlers stora futuristiska dröm om ett stort konstmuseum i Linz, Österrike. En hel del hittades efter kriget och återlämnades eller senare till de överlevande ägarna eller deras ättlingar. Dock långt ifrån all konst återlämnades pga stelbenta regeringar och byråkrati. Inte minst galleri och konst museum runt världen som hade stulen konst från andra världskriget stretade emot återlämnandet. Ett sådant exempel var Moderna Museet i Stockholm som först vägrade lämna tillbaka en tavla av Emil Nolde som hade stulits av nazisterna 1938 från den judiska affärsmannen Otto Nathan Deutschs som flydde Tyskland undan nazisterna. 2003 gjorde han anspråk på tavlan "Blumengarten" av den tyske expressionisten Emil Nolde 1922 som fanns på Moderna museet sedan 1960 då den införskaffades i Schweiz. Vintern 1998 arrangerade USA:s utrikesdepartement en konferens där 44 länder skrev under de så kallade Washington-principerna, om hur konst stulen under nazitiden ska återbördas till sina rättmätiga ägare. Men detta vägrade Moderna Museet bl a med motiveringen att det var pga girighet man ville ha tillbaka målningen samt man påpekade att den köptes i god tro. Detta är väldigt konstigt då det för det första frångick sakfrågan att det var stulet samt att det inte var museets egendom utan det svenska folket som var museets ägare. Det tog 6 år för museets dåvarande chef och den rättmätiga ägaren att lösa konflikten och 2009 såldes verket till en israelisk affärskvinna och museet fick ha kvar målningen i 5 år.

Det är inte bara Sverige som har en trångsynt byråkrati utan även Österrike, Ungern, Polen och Ryssland. Värst är Ungern och Ryssland som totalvägrar lämna tillbaka stulen konst. Antisemitismen i Ungern som även var allierad med Nazityskland under andra världskriget anser mer än hälften av befolkningen att stulen judisk konst inte ska återlämnas. Polen hade ungefär hälften av de mördade judarna på 6 milj i landet då Tyskland anföll Polen 1 september 1939. I dagens Polen bor ca 5000 judar kvar bl a pga av den hårdföra tiden under kommunistiskt styre. Polen anser att de inte var orsaken till mördandet och plundringen och använder det som argument att inte lämna tillbaka konsten. Den antisemitismen som länge funnits i Polen lever vidare precis som innan och under kriget. Ryssarna menar att de fick lida enormt under tiden tyskarna anföll under andra världskriget och vill ha kvar allt tyskarna lämnade efter sig. Röda Armen tog allt som de kom över då Tyskland besegrades och liksom tyskarna ser det som en kompensation snarare än stöldgods. Putin menar att öppnar vi Pandoras box vet vi inte var det slutar och det kan vi inte tillåta. Alltså blir inget att den stulna konsten återlämnad inom den närmaste tiden så länge den ryska hållningen i frågan håller i sig.

(Källa Wikipedia, Levande Historia, Populär Historia och boken "Plundrarna" av Anders Rydell)

Familjen Fuks egendom

Leons far, Ber, sa vid flera tillfällen att de hade en del tillgångar men att tyskarna stal allt av värde i ghettot. Familjen Fuks som bodde i Lodz ägde en fastighet på Wolborska gatan 19 samt en liten verksamhet som tillverkade skor. När Lodz ghetto skapades 1940 stals allt av värde och inget finns kvar idag. Vidare berättade min far att de gömt en del värdesaker i dörrkarmar och väggar i fastigheten. Eftersom fastigheten inte längre finns är även det sista av värde borta. Ester Apelewitzs (Bers syster) barn som bodde i Israel försökte vid ett tillfälle på 1990-talet gå till domstol mot polska staten för att få tillbaka tillgångarna. För att detta skulle vara möjligt var båda delar av den kvarvarande delan av familjen Fuks från Lodz betala en större summa pengar till advokaten som skulle föra målet. Detta hade syskonen Fuchs i Sverige inte råd med vilket gjorde att åtalet mot den polska staten aldrig gjordes. Tyvärr och beklagligt har det splittrat delarna av familjen från Israel och Sverige. Värdet av det som stals är omöjligt att veta men det är oavsett inte någon större summa pengar och familjen Fuks kommer troligtvis aldrig bli kompenserad för det tyskarna och polackerna stal från familjen under och efter kriget. Den stora andelen familjemedlemmar de berövade livet på är ovärderligt och kan aldrig ersättas. Detta kommer de få ättlingar till överlevarna aldrig glömma så länge de andas och lever.