Jag har lyssnat på en hel del böcker om förintelsen och jag måste säga att Massakern av Wendy Lower är utan tvekan den som berörde mig mest. Den är välskriven och gripande. Det hemska var det urskillningslösa mördandet av Einsatzgruppen i Ukraina är bland det hemskaste förutom Auschwitz som drabbade judarna under förintelsen. Boken handlar framför allt om en bild tagen under massakern av Einsatzgruppe D med stöd av lokala ukrainska milismän. Följande skrev jag direkt efter jag lyssnade på boken samt jag tog reda på ytterligare information i ämnet om Einsatzgruppen och Operation Barbarossa.
Massavrättningar i UkrainaVar fjärde mördad jude i förintelsen var boende i Ukraina. Hälften av alla mördade i Ukraina är inte identifierade och tack vare eller snarare på grund av tyskarnas metodiska dokumentation finns det siffror på hur många de mördade. Var fjärde mördad i förintelsen i Europa var barn och ungdomar drygt 1,5 miljoner. I Yad Vashem i Jerusalem som är ett center för hågkomsten av förintelsen finns en speciell avdelning enbart för barnen. Namnen på barnen läses upp på den avdelning efter varandra och det tar tre månader att läsa upp alla 1,5 miljoner namn. Ytterligare en intressant detalj vad gäller Andra Världskriget var att var tionde Wehrmacht soldat i den tyska armén under detta krig hade en kamera i sin utrustning. Det blev med andra ord det mest fotograferade kriget någonsin. Tanken var att Wehrmacht enligt nazisternas vision skulle dokumentera det storslagna segertåget över Europa och så småningom hela världen. Bilderna som togs var kamratskap mellan soldaterna, döda motståndare men även själva förintelsen. Bilder på förintelsen skulle senare i kriget bli ett ämne för SS chefen Himmler att ta i tu med på allvar då han visste att det kunde användas efter kriget som bevis på krigsbrott. Så han skickade ut agenter till fronten för att förstöra negativ Wehrmacht soldaterna tagit. Mycket blev förstört men långt ifrån allt som tur är. En del bilder blev tagna under fruktansvärda förhållande medan den judiska befolkningen mördades eller strax efter. De är i många fall det enda bevis på att vissa personer ens existerat som till exempel vid massavrättningarna i Ukraina, Baltisk staterna och östra Polen.
Det finns en speciell bild från massavrättningarna i staden Mariupol i Ukraina som en slovakisk fotograf tog 13 oktober 1941 (se bild nedan). Den visar fem män varav två tyskar i uniform och tre ukrainska milismän avrätta en kvinna och vad som syns en pojke i 3–4 årsåldern. Kvinnan är böjd framåt hållande pojken i handen vid kanten av en ravin. Fotografiet fångar strax efter någon eller några av mannen avlossat sina gevär och röken syns vid kvinnans bakhuvud. Den gripande berättelsen som denna bild fångar finns i boken ”Massakern : en familj, ett fotografi och förintelsen” av Wendy Lower. Hennes efterforskningar med bilden som bas hittar hon fotografen, de två tyskarna och troligtvis kvinnan vars avrättning bilden fångade. Författaren hittar inte enbart det barnet som syns på bilden utan även efter att ha förstorat bilden ytterligare ett spädbarn som kvinnan håller i sin famn som hon försöker skydda. Denna familjetragedi som fångades på bild finns för alla att beskåda på internet och när jag såg den medan jag lyssnade på boken fick jag tårar i ögonen. Detta barbari finns det inga ord för att kunna beskriva. Hat och då framför allt antisemitism ger sig till uttryck för dessa män att begå detta barbari. Vad tänkte dessa män på då de utförde mordet samt vad tänkte kvinnan då hon visste vad som höll på att ske. Detta får vi nog aldrig veta men männen verkar vara likgiltiga på fotografiet. Kvinnan måste ha känt en fruktansvärd ångest och rädsla för både sin egen skull och barnens. Pojken var nog för ung för att förstå innebörden på vad som höll på att ske men kan mycket väl ha uppfattat det med rädsla. Tyskarna i Einsatzgruppen fick instruktioner att inte ödsla kulor åt små barn utan endast åt större barn och vuxna. Man resonerade att barnen ändå följde med föräldern eller den person som höll i barnet med ned i gropen eller ravinen. Barnen blev med andra ord begravda levande med sina döda eller döende föräldrar. Hur man kan sova om natten efter att ha brutalt mördat människor och barn på detta barbariska sätt är för mig ofattbart och omöjligt att ta in. Jag kan varken förstå eller ens finna ord som förklarar vad jag tycker om de tyska SS i Einsatzgruppen och de ukrainska milismän som begick dessa brott mot oskyldiga och försvarslösa kvinnor, män, gamla och barn.
Utan ånger ljög den ena av tyskarna då han blev hittad ca 20 år efter bilden togs om deras deltagande i massakrerna i Ukraina 1941 och 42. Varken han eller någon annan tysk, sa han, skulle någonsin kunna begå dessa fruktansvärda och barbariska brott mot oskyldiga civila. Han skyllde på SS och ukrainska milismän. De som höll på med förhören av alla i hans pluton hade olyckligtvis inte tillgång till bilden som klart och tydligt visar hans deltagande. Den andra tysken lyckades man aldrig hitta trots idoga försök. Även milismännen blev tillfångatagna av ryssarna några år efter kriget och de fick några års fängelsestraff för brotten begångna i Ukraina.
Länk till bokens innehåll finns här
Information om bokenTitel: Massakern : en familj, ett fotografi och förintelsen
Engelsk titel: The Ravine : A family, a photograph, a holocaust massacre revealed
Författare: Wendy Lower
Antal sidor (sv. version): 255
Kategori: Fakta, Förintelsen
Utg.datum: 2021-01-18
ISBN: 9789180182386
I gryningen den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde den omfattande Operation Barbarossa. Enligt Tysklands Führer Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras. Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn. Mellan juni och december 1941 mördades mellan 500 000 och 800 000 judiska män, kvinnor och barn. Einsatzgruppe D, med omkring 600 man, följde Armégrupp Süd och opererade i Bessarabien, södra Ukraina, på Krim och i Kaukasus med Sonderkommando 10a, 10b, 11a och 11b samt Einsatzkommando 12. Under Otto Ohlendorfs befäl har Einsatzgruppe D omkring 90 000 judiska män, kvinnor och barn på sitt samvete.
Anledningen till man har en hyfsad klar bild av antalet mördade är på grund att alla befälen hade rapporteringsskyldighet uppåt i befälskedjan ända upp till toppen. Dokument som hittats efter kriget ger denna talande bild av förintelsens omfattning. Med andra ord har nazisterna själva angivit den grymma omfattningen på vilket sätt Einsatzgruppen opererade. Nazisttoppen hade full insyn på omfattningen på mördandet och i segertågets svallvågor var de självklart nöjda med resultatet. Befälens självmord när det stod klart att det inte fanns någon möjlighet att fly talar även där sitt tydliga språk. De visste vad som väntade om de blev tillfångatagna av de allierade styrkorna.
Heinrich Otto Seetzen utnämndes i juni 1941 till befälhavare för Sonderkommando 10a inom Einsatzgruppe D som i södra Ukraina följde Armégrupp Süd i spåren. I juli 1941 sköt Sonderkommando 10a, vid ett enstaka tillfälle, ihjäl 800 judar. Under Seetzens befäl förövade Sonderkommando 10a massakrer i bland annat Piatra Neamț, Iași, Bălți, Jampil, Kodyma, Balta, Pešcanka, Beresovka, Berislav, Melitopol, Mariupol och Taganrog.
Heinrich Otto Seetzen, kallad Heinz Seetzen, född 22 juni 1906 i Rüstringen-Wilhelmshaven, var en tysk SS-Standartenführer, Oberregierungsrat ("byrådirektör") och ämbetsman inom Gestapo. I egenskap av befälhavare inom nazityska Einsatzgruppen ledde han under andra världskriget massakrer på civilpersoner i Ukraina och Vitryssland. I slutet av andra världskriget antog Seetzen det falska namnet "Michael Gollwitzer" och under denna identitet arresterades han av brittisk militärpolis i Hamburg-Blankenese. I slutet av september 1945 begick Heinrich Seetzen självmord genom att bita sönder en giftampull.
* Källa "Operation Barbarossa" Wikipedia Einsatzgruppen D och Heinrich Seetzen (befälhavare för den insatsgrupp som opererade i Mariupol).
