☰

Vem är jag?

Detaljer om mig

Fråga		Svar
Namn		Leon Fuchs
Smeknamn (vem som kallar mig det)		Fuchsadrängen (mina närmaste vänner från Söderkulla) En överförfriskad kvinnlig granne i min trappa på Söderkulla yttrade detta minst sagt konstiga namn vid ett tillfälle i första delen av 80-talet då vi hade spelat boll intill trappuppgången. Detta ogillades tydligen starkt av denna granne som kom ner, pekade på min vän men tilltalade mig "Du där... Fuchsadrängen!"... Detta fastnade tydligen och blev kallad för detta i flera år därefter. Lenny (min fru) Jag beställde ett par mjukisbyxor i slutet av 80-talet från ett postorderföretag i Borås och jag bokstaverade mitt namn per telefon till kundtjänst men fick trots det hem ett paket med namnet "Lenny Funk". Frågan är om det var min skånska kundtjänst inte förstod... Min hustru tyckte i alla fall att det var roligt...
Bor		Skåne [Skaunelann]
Född stad, land		Köpenhamn, Danmark. Bodde i hela min tid i Danmark i ett området som heter Valby på adressen Lyshøjgårdsvej 101, 1:a våningen (1966-1975).
Medborgare		Eftersom min pappa var svensk medborgare blev jag per automatik svensk medborgare sedan födsel.
Talar språk		Svenska, danska, engelska
Yrke		Bussförare, utbildare
Som liten ville jag bli	engineering	Pilot
Sjukdom		Pollenallergi mot timotij och gräs, nickelallergi och laktosintolerans
Civilstånd		Borgligt gifta sedan 5 augusti 1995 ( år) och har numer tre vuxna barn. Tyvärr inga barnbarn än. Vi träffades, Marie och jag, 4 november 1988 (för år sedan) på Centralens Pub & Restaurang i Malmö och vi förlovade oss 1 januari 1990.
Religion		Ingen. Det finns flera anledningar till varför jag inte tror på någon religion:  Att låta en bok diktera hur jag ska leva mitt liv låter inte som någon frihet. Som tur är lever vi i ett land där det är religionsfrihet... tack och lov...  Att tro på en låtsasfigur är inte min grej  Religion har endast skapat förtryck, mord, krig och inte att förglömma... förintelsen...  Att bli påtvingad en religion, vilket jag blivit, gör att man blir än mer emot allt som har med religion att göra...
Livsfilosofi		Detta lever jag efter:  Tror på allas lika värde  Det är inte din religion, politiska åskådning, sexuella läggning eller hudfärg som definierar dig som människa. Det är snarare hur du behandlar eller uttrycker dig mot dina medmänniskor.  Det som inte dödar härdar  Det det närapå svårt eller omöjligt att resonera med idioter och faktaresistenta Notera - När någon uttrycker sig rasistiskt är det inte sällan jag säger ifrån inte enbart på Facebook utan även direkt till personen. Detta gjorde jag bland annat inför valet 2018 då några före detta vänner på Facebook uttryckte sig rasistiskt som kommentarer till några av mina inlägg. Dessa inlägg hade ett innehåll med avsky mot att många mer än gärna uttryckte sig rasistiskt framför allt mot muslimer. Detta fick några personer att känna sig träffade och blev tydligen manade att kommentera i rasistiska tongångar. Varför de är "före detta" vänner är på grund av att de inte gillade att bli kallade för rasister. Då svarade jag att man kanske ska låta bli att uttrycka sig rasistiskt om man inte gillar att bli kallad för rasist. De blockerade mig därefter på Facebook. Jag klarar mig utan sådana människor i mitt liv då de inte tillför något positivt utan snarare tvärtom. Världen hade varit en så mycket bättre plats att bo på om det inte fanns så mycket hat mot sina medmänniskor...
Beundrar		Mina föräldrar, Ingemar Stenmark och Paul Kee (Sensei i Shotokan karate, Enighet i Malmö)
Ogillar		Nazister, rasister, antisemiter, religiösa fanatiker, falskhet och trafikanter som visar lite eller ingen hänsyn
Utbildning		Grundskola: 9 år i tre olika länder;  Årskurs 1 och 2, Valby, Köpenhamn, Danmark: •  Kirsebærhavens skole (1973-1975)  Årskrs 3 och 4, Rehovot, Israel: •  Yavnieli, (årskurs 3, 1975-1976) •  Shazar, (årskurs 4, 1976-1977)  Årskurs 5, 6 och högstadiet, Centrala Stockholm och Söderkulla, Malmö, Sverige: •  Hillelskolan, Stockholm (första termin i årskurs 5, 1977) •  Hagaskolan, Malmö1 (andra termin i årskurs 52 och årskurs 6, 1978-1979) •  Söderkullaskolan, Malmö (hela högstadiet, 3 årskurser, 1979-1982) 1) Skolan låg i två bruna baracker i korsningen Söderkullagatan och Tornfalksgatan, det var en del av Söderkullaskolan. Skolan har numer rivits och ersattes på 1990-talet med vårdhem och ett bostadshus. 2) På Hagaskolan i Malmö var det en speciallärare en bit in på andra terminen i årskurs 5 som kallade mig för idiot på grund av att jag hade svårt att läsa och skriva. Då 1979 hade man uppenbarligen ingen eller lite kunskap om dyslexi vilket man har konstaterat att jag lidar av i vuxen ålder. Min dyslexi har dock inte hindrat mig från att gå två eftergymnasiala utbildningar utan någon hjälp. Det var tufft men det gick (se vilka eftergymnasiala utbildningar jag gått nedan under Högskola och Yrkeshögskola). Hoppas detta om något har visat att jag i alla fall inte är någon idiot på grund att jag hade dyslexi. Det visar även att min dyslexi inte var ett hinder som inte gick att övervinna för att klara en utbildning. Gymnasium: 2,5 årskurser i två olika länder:  En termin3, Ashkelon, Israel: •  Fordonsteknik, Internatskola, Kvar Silver (1982) 3) Avbröt efter första terminen på grund av hemlängtan och missförhållande.  Helt program, 2 årskurser, Malmö, Sverige: •  Fordonstekninsk linje, Tärnöskolan (1983-1985, tillhörde då Värnhemsskolan) Komvux: Naturvetenskapliga ämnen, 4 terminer, Kronborgsskolan, Malmö (1997-1999) Högskolan: Data- & Elektroteknik, Högskoleingenjör 6 terminer om 120 högskolepoäng, Båten, Malmö Högskola (1999-2002) Yrkeshögskola: Nätverksadministratör 4 terminer om 400 YH poäng, Lernia, Malmö (2011-2013) Lite smått otroligt att jag har utbildat mig i hela 18,5 år vilket motsvarar ganska exakt en tredjedel av mitt liv... Min skolgång i grundskolan blev jobbig på grund av alla flytten min familj gjorde mellan de olika länder. Danska hann jag nätt och jämnt lära mig läsa och skriva hjälpligt innan det var dags för flytt till Israel. Hebreiskan hann jag också nätt och jämnt lära mig innan det var dags för den sista flytten till Sverige. Jobbigt att lära sig ytterligare ett språk och nu upptäckte man att jag hade problem att lära mig vilket märktes på mina betyg. Det var först på Komvux i vuxen ålder jag fick konstaterat att jag var dyslektiker. Jag hade redan en misstanke eftersom min storasyster hade fått denna diagnos på papper av en logoped. Att bli idiotförklarad av min speciallärare i svenska på mellanstadiet var i den åldern inte bra för mitt självförtroende. Det var förödande och ett helvete under högstadiet och gymnasiet men har samtidigt format mig till den människa jag blivit.
Militärtjänst		Kungliga Flottiljen F10 i Ängelholm, 332 dagar (11 månader). Var placerad på 1:a Kompaniet som flygmekaniker med J35 Draken där Koenigsegg Automobile AB huserar numera. Extra utbildning: Gruppbefälsutbildning (F10) och J37 Viggen (F17, Kallinge, kunna ta emot Viggen om de behövde landa på F10)
Musiksmak		Allätare men främst hårdrock och 80-talssmusik. Klicka här för exempel på listor.
Grupp/artist jag ännu inte sett/länge sedan		AC/DC, Metallica, Rampstain, Whitesnake, Van Halen, Marillion
Favoritfotbollslag		Malmö FF ("Bi Blåe", "Iff Iff") .
Favoritspelare		Kevin Keegan, Johan Cruyff, Diego Maradona, Michael Laudrup, Zinedine Zidane, Lionel Messi och Zlatan Ibrahimuvic
Spelade korpmatcher		Ca 1000 st.; fotboll (både 11- och 7-manna) 317, handboll ≈300 och innebandy* ≈400
Favoritfärg	color_lens	Himmelsblå (lite oväntat, eller hur? )
Favoritmaträtt		Min mors Curryfrikadeller med ris
Favoritparfym		Jean Paul Gaultier – Le Male
Favoritresmål		Tel Aviv, Israel och Rhodos, Grekland
Samlar på	collections	Frimärken (svenska och israeliska postfriska) och Tintin böcker (har samtliga varav 2 av dem är första upplagan)
Favoritböcker		Ljudböcker; favoriter och vilka jag lyssnat på

Min originalhemsida jag gjorde var från år 2000 och laddades upp på Tele2:s server de kallade "swipnet". Den servern är tyvärr nedlagd men finns kvar på webben här.

Jag som gjort denna hemsida heter Leon Fuchs och är född 3 dec 1966 i Köpenhamn, Danmark och är yngst av tre barn. Min Far hette Ber Fuchs och min mor heter Kochava samt mina systrar Anna och Susan. Hade ytterligare fyra halvsyskon på min fars sida. De är från innan han träffade min mor och två av dem lever fortfarande. Den äldste hette Olle (tyvärr avliden sedan 2003) och sedan med samma kvinna, Anders. Därefter Thomas (tyvärr avliden sedan 1994) och yngsta halvsyster heter Kerstin. Min familj bodde på Lyshøjgårdsvej 101, Valby och när jag var 6,5 påbörjade jag på mina två första skolår på Kirsebærhavens skole i Köpenhamn. Familjen flyttade till Rehovot i Israel sommaren 1975. Jag var då 8,5 år gammal. Vi flyttade från vår tillfälliga bostad efter ca ett år in till den bostaden vi skulle ha resten av tiden i Israel. Vänner jag fick då har jag kvar än idag som jag träffat några gånger sedan jag flyttade tillbaka till Skandinavien och via Facebook. Den nya adressen blev Heim Weizman gatan 6 i Rehovot. Första skolan jag gick på i Israel hette Yavnieli och den andra hette Shazar. Inte helt oväntat hade jag problem med skolgången eftersom jag varken kunde hebreiska, engelska eller ens mitt modersmål danska ordentligt. Jag hade ju endast gått i dansk skola i 2 år och hade med andra ord knappt lärt mig läsa och skriva än på danska. Nu när jag skulle lära mig ytterligare två nya språk blev det inte oväntat problem. Hebreiskan och engelskan blev såklart bättre med tiden men det var tufft. Anledningen till att vi flyttade från Danmark till Israel var att min far trodde att psykiatrin var bättre i Israel för krigsoffer med psykiska problem från förintelsen under Andra Världskriget. Min mor var dessutom från Israel så jag tror inte hon motsatte sig flytten. Psykiatrin i Israel var tyvärr inte som min far hade hoppats på. Augusti 1977 när jag var 10,5 år gammal blev det flytt igen, den här gången till Stockholm. Där hamnade vi på en tillfällig bostad på Vallhallavägen 148F. Efter några veckor i Stockholm flyttade vi till Mullbärsstigen 41, Kungsängen ungefär 26 km norr om Stockholm. Jag fick pendla in till den judiska skolan "Hillelskolan" på Östermalm i Stockholm. Det tog mig ca 45 min varje morgon att pendla till Hillelskolan och det gjorde jag helt själv. Efter ca 4 månader i Stockholm/Kungsängen flyttade vi till Malmö 27 dec 1977 då var jag 11 år fyllda.

Den nya terminen efter nyår som skulle börja januari 1978 började jag på Hagaskolan, Söderkulla tillhörande Söderkullaskolan i Malmö. Det var lite av en chock att börja på Hagaskolan först och främst för att jag var ny i klassen 5D samt att varje gång Ingemar Stenmark skulle åka blev det paus för att titta på hans åk. Jag hade stora problem i skolan bland annat på grund av min dyslexi vilket fick en av mina lärare att kalla mig för "Dum i huvudet". Detta enbart för att det gick trögt samt att jag tydligen inte förstod. Det var inget roligt att höra att man var "dum" och inte speciellt bra för ens självförtroende. Det var nu i efterhand inte så svårt att förstå att jag blev mobbad av framför allt några elever från parallellklassen C. Jag sa aldrig till eller slog tillbaka utan svalde allt skit som kom mot mig. De tyckte väl att jag var ett enkelt offer. Detta kulminerade vid ett tillfälle då ca 10 elever attackerade mig utanför och i vår port vid Tornfalksgatan 6B. Jag blev misshandlad och flera av de som misshandlade mig gick i parallellklassen C. När min far såg mig när jag kom upp i lägenheten på 7:e våningen blev han ursinnig och ville veta vad som hänt. Efter ett tag berättade jag och han krävde att jag skulle peka ut förövarna. Ville såklart inte det eftersom jag visste att bara skulle bli värre om jag berättade. Men min far gav sig inte utan blev om möjligt ännu mer ursinnig. Jag pekade ut dem och när vi hade kört runt i området Söderkulla där vi bodde påträffade vi dem vid centrum mitt emot Söderkullaskolan. Min far jagade dem men fick inte tag i någon av dem. Dagen efter fick jag inte gå till skolan för min far. Han gick till skolans rektor och krävde att de kända förövarna i parallellklassen C skulle få någon sorts straff eller reprimand. Det hjälpte tillfälligt eftersom ingen gjorde något mot mig på ett bra tag. Men det fortsatte tyvärr senare mer eller mindre i perioder under hela tiden jag gick på Söderkullaskolan.

Under tiden jag gick i 5:e klass började jag idrotta med spel i först MFF:s fotbollsakademi några månader över sommaren. Därefter spelade jag handboll som målvakt i Dalhem ca 3 år och slutligen fotboll i Kulladal FF som målvakt. Mina klasskamrater tyckte att dåvarande målvakt inte var något vidare bra och ville därför att jag skulle börja i Kulladal. Den jag "petade" var ingen mindre än Robert Burakovsky (spelade hockey senare som vuxen i bland annat Malmö IF, NHL och Tre Kronor). När jag själv blev petad slutade jag helt med fotbollen trots att min målvaktstränare avrådde mig. Men jag hade redan bestämt mig och jag var då 16 år gammal.

År 1982 när jag gick ut grundskolan ville mina föräldrar i samråd med mig att jag skulle åka till en internatskola på gymnasiet i Israel. Stället jag hamnade på var Kvar Silver nära Ashkelon i södra delen av landet. Där fanns flera olika nationaliteter bland annat mexikaner, amerikaner, fransmän och israeler. Pojkarna i alla fall ville jobba inom bilbranschen och alla dem som inte var israeler hade problem med hebreiskan. Denna skola gick jag på i hela terminen men fick en rejäl dos hemlängtan och åkte därför hem igen. Julen spenderades hemma i Malmö igen i slutet av 1982. Gymnasiet påbörjades på Tärnöskolan efter sommaren 1983 till bilmekaniker (Fordonsteknisk linje) fram till sommaren 1985 då jag tog studenten. Tyvärr blev jag även här till och från mobbad av vissa elever från klassen. Trivdes inte på den skolan av förståeliga skäl och har heller inte reparerat en enda bil sedan dess. Ville ju bli pilot eller flygplansmekaniker. Jag råkade berätta för någon i klassen att jag var av judisk härkomst vilket resulterade i att vår ytterdörr, hiss och trappa på Tornfalksgatan 6B blev nedklottrad några dagar senare med "JUDE", Hakkors (卐) och Davidsstjärnor (). Det behöver inte vara någon i min klass men jag misstänkte det och har alltid varit väldigt restriktiv med vem jag berättade det för. Av just den anledningen till det som hände eftersom vissa inte kan hantera det, är rasister, trakasserar eller förföljer någon pga. dennes religion. Antisemitism är ett gift och tyvärr finns överallt och vägrar försvinna.

Som jag nämnde innan ville jag bli flygmekaniker och därför beslöt jag att göra min militärtjänst på F10 Ängelholm som flygmekaniker. Militärtjänsten påbörjades 19 oktober 1985 och jag hamnade i grupp 854 (inryckning 1985 omgång 4). Under min militärtjänst fredagen den 28:e februari 1986 ca. kl. 23:21 inträffade något som förändrade Sverige för alltid. Vår socialdemokratiske stadsminister Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm. Morgonen därpå satt min för helt förstummad och tittade på nyheterna. När jag väl förstod innebörden ringde jag F10 och frågade befälen om helgpermissionen skulle avbrytas och alla skulle återgå för högsta beredskap. Men det behövdes inte som tur var. Mordet är ännu idag 40 år senare ouppklarad. Detta var inte enda gången vi fick gå i högsta beredskap utan flera gånger i månaden var det främmande länders stridsplan som kränkte svenskt luftrum. Detta medförde att vi fick högsta beredskap vid ett fyrtal gånger under de elva månader jag låg inne. Vid dessa fyrtal tillfällen kändes att det var på allvar då vi fick dra på full strids mundering och vapen med slutstycke. Lastbilar hade körts fram och vi var beredda att fraktas till platser för att skydda flottiljen. Men vid samtliga tillfällen efter att ha vi alla satt på flaket på lastbilarna avblåstes larmet. Varför vet jag inte men jobbigt var det eftersom det hände alltid mitt i natten och adrenalinpåslaget gjorde att det tog ett tag innan man somnade på nytt. Andra tillfällen det blev jobbigt var när en J35 Draken störtade. Då blev flera värnpliktiga som hade tagit hand om planet förhörda i timmar. Det var vi värnpliktiga som tog emot planet efter uppdrag och fyllde på med bränsle, startvätska och syrgas. Vid tankning var det viktigt att dagligen tömma cisternen med flygbränsle från kondensvatten som samlades på botten av tanken. Gjorde man inte detta kunde bränslet kontamineras och ett plan kunde störta på grund av det för motorstopp. Samma gällde starvätskan som det var viktigt att den inte kontamineras. Om inte startmotorn kunde starta kunde det bland annat innebära att jetmotorn inte gick att starta samt hela tanken måste tömmas och saneras. Syrgasen skulle vi fylla på efter varje uppdrag. Tänk er själva om syrgasen skulle ta slut vad det skulle innebära. Vi värnpliktiga hade ett stort ansvar men övervakades alltid av befäl om vi skulle göra misstag.

Jag trivdes i det militära fram tills ca tre månader innan MUCK. Anledningen var att det fanns vissa befäl som tydligen inte tyckte om mig och gjorde vad de kunde för att jag skulle vantrivas. Bland annat fastnade jag i däckbytartjänst i två månader. Väldigt tråkigt eftersom du var ensam hela dagen blev det långtråkigt och enformigt. Normalt roterade man och provade på det mesta när det gäller Draken. När jag hade en månad kvar ifrågasatte jag min löjtnant varför jag fastnade med däcken och inte fick rotera som de andra. Dessutom argumenterade jag att jag inte varit med på ett motorbyte än och det var bara en månad kvar till MUCK. Nämnde även att vara med på ett motorbyte ingick i utbildningen som man fick betyg på samt de som ryckte in efter mig hade börjat med att vara med på motorbyte. Som svar fick jag en fråga av löjtnanten om jag vägrade lyda order. Nej, svarade jag. Undrade bara. Löjtnanten gick iväg en stund och bad mig därefter följa med till kaptenen tillika högsta befäl på första kompaniet. Kaptenen bad mig komma in och sätta mig tillsammans med löjtnanten. Kaptenen ville efter några minuters tystnad att jag skulle skriva under en blankett där jag erkänner att jag vägrat lyda order. Vad fan tänkte jag direkt. Det kan innebära permissionsförbud resten av tiden på F10 innan MUCK samt en eventuell rättegång. Var det värt det? Vägrade skriva under utan frågade om jag kunde få återgå till däckservice. Det fick jag och gick därifrån med svansen mellan benen och lagom sur. Jag fick dåliga betyg eftersom jag sa ifrån att de inte behandlade mig korrekt. Jag fick faktiskt medhåll av högsta befäl, Överstelöjtnant på F10 då jag fick tillfälle att prata med honom strax innan MUCK. Men det var för sent och härmed kunde jag varken göra FN tjänst eller bli befäl. Jag gjorde misstaget och berättade för mina befäl att jag ville göra FN tjänst samt bli befäl så att jag kunde bli flygmekaniker. Ett bli pilot eller flygingenjör var det jag ville bli fram till dess. Nu när även detta grusades fanns det ingen fortsättning i det militära efter MUCK i mitten av september 1986. Åkte på MUCK-resa 2 dagar efter MUCK med en av mina trevliga kamrater i min pluton och 1:a kompaniet på F10, Krister Larsson från Tomelilla. Resan gick till San Antonio, Ibiza i 1 vecka. Som en liten anmärkning kan jag informera att det finns ett företag på de gamla lokalerna där första kompaniet låg som inte går av för hackor. Företaget heter Koenigsegg och de gör häftiga sportbilar. Som en liten extra krydda har alla Koenigsegg bilar ett litet vitt spöke vilket först kompaniets flyg också hade. Häftigt…

Efter militärtjänsten 1986 började jag jobba hos min far som hade ett skomakeri på Amiralsgatan i Malmö (den finns för övrigt fortfarande kvar, juli 2020). Inte långt efter jag började hos min far insjuknade han i cancer. Efter ca 4 månaders kamp mot cancern gav min far upp och den 10 februari 1987 ca. kl. 22:00 fick vi ett telefonsamtal som jag aldrig kommer att glömma. Jag svarade och mannen i andra ändan förklarade att han insomnat på Malmö UMAS Onkologiska avdelningen. Usch, vad det var jobbigt för att inte tala om hur min mor tog det. Hon hade varit gift med honom sedan 1959 i nästan 28 år och var såklart helt förkrossad trots att vi ca. 1 månad innan fick reda på av läkarna att de inte kunde göra något för att rädda honom. Jag var då lite mer än 20 år gammal när han avled och han var 65 år gammal. Bara några veckor senare sålde vi skomakeriet. Jag blev då arbetslös i ca 1 månad och den 30:e mars 1987 började jag på Malmö Lokaltrafik (ML) som bussförare. Har mer eller mindre jobbat inom bussbranschen sedan dess utom 3 år (2004-2007) då jag jobbade inom bl. a. 2 år som budförare hos UPS, Sturup, matbutiksbranschen i 9 månader hos Bilka, Fields, Köpenhamn och 3 mån Manpower som lastbilsförare. Jobbar idag på Transdev på "Lundapaketet" dvs. pendelbussarna mellan Malmö och Lund (linjerna 130, 131, 169, 170 och 171). Sammanlagt har jag varit anställd som bussförare på olika företag i ca 32 år (2022). Är förutom bussförare även utbildare för nya bussförare på företaget. Jobbar också som YKB-utbildare (Yrkesförarbevis) som alla yrkesförare i yrkestrafik med tunga fordon måste ha. Har varit med och utbildat hela mitt paket på runt 130 förare i kundbemötande och konflikthantering samt det nya biljettsystemet.

Efter militärtjänsten började jag, förutom att jobba hos min far, träna Shotokan Karate i omgångar i ca 5 år och har det första blåa bältet. Den främsta anledningen till att jag började träna Karate var att jag hade bestämt mig för att aldrig mer bli mobbad. Jag jagade inte bälten utan tyckte om den fysiska träningen samt ge de med högre bältesfärg på nöten i Kumite. Har hamnat i bråk/slagsmål vid tre tillfällen sedan jag började träna kampsport. Första tillfället var utanför Kulturbolaget (KB), Erikslust i Malmö sent på 80-talet. En kille som gick i samma klass i gymnasiet kom fram till mig i kön och var märkbart berusad. Han började yra om en massa om tiden då vi gick i skolan. Plötsligt kom han ihåg att han kunde göra som han gjorde i gymnasiet och sa till mig högt och tydligt så fler kunde höra det "Du är väl jude, eller hur? Jude, jude". Jag påtalade att han skulle gå. Han svarade med att upprepa "Jude, jude...". Då blev jag förbannad och sa "Nu får du en sista chans att bara gå i väg". Han skrattade och sa "Och vad ska du göra åt det?" med sitt ansikte bara någon centimeter från mitt. Han hann precis avsluta ordet "det" när jag gav honom en "Dansk Skalle" (i mitt fall stämde det bokstavligt talat ). Hans näsa började blöda rejält vilket fick som resultat att han slutade samt han gick därifrån. De som stod närmast mig i kön försvarade mitt agerande med "Du gav honom det han förtjänade!", "Han verkligen tiggde om det!" och "Shit vilken idiot!". Samma kväll blev det tyvärr ytterligare ett bråk och det slutade även denna gång med en "Dansk Skalle". Ska tillägga att jag i princip alltid hellre går ifrån ett bråk än att börja slåss samt jag var helt nykter denna kväll. Än en gång påtalade jag att han skulle "Gå i väg!" och "Sluta!". När det inte fungerade och han envisades med att ställa sig framför mig med sitt ansikte bara någon centimeter från mitt samt säga något i still med "Jävla svartskalle!". Nu tog mitt tålamod slut och dessutom hade jag varnat och sagt ifrån innan det small. Pang! Ingen lyckad kväll med andra ord. Inget jag är stolt över men som jag nämnde innan var det slut med att jag bara ska ta en massa skit samt jag var trött att bli mobbad. Jag vill aldrig mer bli mobbad eller hunsad. Den tiden är förbi.

På ML hade de en idrottsförening (Malmö Spårvägars IF) som jag spelade fotboll i korpen med ca 23 år tills de la ner laget. Jag hade då spelat 317 matcher med laget. Spelade även handboll i Spårvägars IF och där blev det drygt 300 matcher. Som om detta inte var nog spelade jag även innebandy i flera olika lag samtidigt då det var ont om målvakter. Det blev mer än 400 innebandymatcher i tre olika korpserier (Malmö korpen, Malmö Innebandy och M-Ligan). Sammanlagt bler det runt 1000 matcher jag spelade i olika korpidrotter. Har varit domare i innebandy också i 20 år vilket går att läsa om här.