|
|
Matchledare |
|
|
Frimärkssamlare |
|
|
Släktforskning |
|
|
Modellbyggare |
Jag var domare i innebandy från säsongen 2000–2001 och började min domarkarriär i korpen. Att döma innebandy innebar att man i princip dömde varje helg och man fick schemalägga sitt liv efter det. I början var det för motionens skull man dömde då man trappat ner på idrottandet. Men det var även för att det var utmanande, man motionerade och man fick samtidigt en liten slant. Hade idrottat sedan barnsben och det var få domare man kunde ha en vettig dialog med, det vill säga att man kunde fråga och få ett svar utan att bli utskälld eller få en utvisning för protest mot domslut. Detta var jobbigt framför allt i vuxen ålder vilket var en egenskap man måste ha som domare att kunna ha en dialog med spelare och ledare. Det fungerar bara inte att vara konflikträdd vilket jag upplevde att många av domarna i korpen uppenbarligen var. Det finns fler egenskaper en domare måste ha. Ett exempel var att vi var två spelare som kämpade om bollen där den gick över sargen i närkampen varpå domaren blåste men visade inget konsekvenstecken (riktningstecken). Jag frågade domaren: - "Vems boll? Vilket håll?", vilket domaren svarade med att bli irriterad samt sa: -"Ett ord till och du åker ut!". I detta fall visade domaren ingen tydlighet i sin kommunikation både genom att inte visa riktning på inslaget eller säga det verbalt. Med andra ord visade han att han saknade egenskapen att kunna ha en bra kommunikation med bland annat en bra dialog med spelare. I stället för att vara ödmjuk och erkänna att han inte var tydlig nog går det ut över mig som ifrågasätter hans dåliga kommunikation. Var det något jag som spelare blev irriterad över var att det inte gick att prata med domaren eller i detta fall ställa en enkel fråga till honom. Just därför började jag döma.
Inledningsvis var jag inget vidare bra och fick också mycket kritik för det. Jag kunde inte alla regler vilket utan tvekan är det viktigaste verktyget i dömandet. Jag insåg att man måste kunna reglerna för att lyckas och det är något man som domare kan luta sig mot. De två första åren dömde jag i korpen och 2002 började även döma på distriktet. De första fyra och en halv åren på distriktet hade jag en kollega i Mikael Björkqvist från Malmö som jag även lirade med i korpen. Det jobbigaste i början var utan tvekan att så fort man kom till en hall och spelarna såg oss visade de tydligt med sitt kroppsspråk vad de tyckte. Skulle man då ha lyssnat på allt gnäll och "Du är kass!", "Du är värdelös!", osv. skulle man slutat för länge sedan. Men det gjorde man inte. Man lyssnade på den konstruktiva kritiken och de som gav oss något vi kunde jobba med samt alla fantastiska domarcoacher. 20 år senare såg det lite annorlunda ut. All positiv kritik från spelare, ledare och publik vi stötte på gjorde att man tyckte det var kul att döma. Det kändes vemodigt att sluta men de sista 10 åren då man dömde hade man ont i anklar, vader samt mot slutet även i höger knä. Trots smärtor lyckades min dåvarande kollega Petter Niklasson och jag bli valda till årets domarpar i Skåne 2019/2020. Har inte dömt sedan december 2021 och fattade det definitiva beslutet att lägga piporna på hyllan maj 2023. Självklart saknar jag dömandet och kommer troligtvis göra det för resten av mitt liv.
Under säsongerna 2008 till 2010, dvs. tre säsonger var jag med i Skånes Innebandy Domarkommitté (DK) som ledamot. Då som ordförande var Andreas Johansson (numer heter han Lybacken) och därefter Daniel Böcker, ledamöter var Jan Lord, Kevin Prahl, Peter Jönsson, Thomas Magnusson och jag. Det var en intressant period där man var med att vara där för domarna genom att se till att de fick stöttning, utveckla genom coachning, vi behandlade insända rapporter angående domare, klassificerade dem, nominerade par till förbundet samt utsåg årets domarpar i Skåne. Jag var även ansvarig för mittsäsongsträffarna och planerade för att domarna skulle få träffas halvvägs in i säsongerna. På dessa träffar fick de se en elitmatch och fick en bit mat. DK informerade samt deltagarna fick träffa elitdomare och ställa frågor. De fick en lärorik insikt hur elitdomare förbereder sig, agerar och tänker. Det var uppskattade träffar. Inför kommande säsong 2023–24 har jag fått den stora äran att vara DK ordförande. Ser det som en utmaning att få jobba för domare i Skåne, för att de ska utvecklas och få den stöttning nya domare så väl behöver. Den avgående ordförande och hela kommittén har gjort ett fantastiskt arbete. Övriga ledamöter är John Gundin (Observation-/Fadderverksamhet), Martin Matti (Tillsättning), Peter Kellgren, Erik Hindemith, David Dornlöv och Sara Berglind (Adjungerad).
Förutom Ordförande i DK är jag även domarcoach för att dela med mig av min kunskap samt instruktör där jag utbildar domare innan säsongen startar. Detta är ett kall då jag tycker det är fantastiskt kul att utbilda domare. Hade äran säsongen 2021–2022 att resa till Visby, Gotland och där hålla utbildning för deras domare. Utan tvekan bland det roligaste och mest givande dagarna i min karriär som instruktör. Att vara domarcoach är även det inspirerande där jag hjälper domare, tittar på dem och efter matchen ger man dem verktyg för att utvecklas. Den skånska domarkåren har i många år ansetts hålla en bra nivå ute i landet vilket ger oss coacher något att föra vidare. Det är inte enbart domare som dömt några år som jag coachar utan även helt nya. Sedan jag börjat coacha och utbilda domare har det känts som jag gör något för den skånska innebandydomarkåren vilket är en häftig känsla. Självklart saknar jag dömandet varje gång jag kommer till en hall men allt har sin tid och min är uppenbarligen förbi. Jag hade innan jag slutade dålig motivation att löpträna och klarade därför inte de fysiska testerna innan säsongstart. Det som hände var att vi, Petter och jag, blev nedflyttade i vår klassificering och fick därmed inte längre döma på högsta distriktsnivå. Det kändes såklart mindre roligt men kroppen sa ifrån vilket förutom nedflyttningen i kombination med att kroppen sa ifrån var tillräckliga argument att det var dags att lägga piporna på hyllan. Petter och jag dömde mer än 500 matcher på distriktet ihop och han fortsätter oförtrutet döma på distriktet. Det var speciellt att döma med Petter för vi förstod och kompletterade varandra samt det blev väldigt lite gnäll under matcherna när vi dömde ihop. Man kände sig uppskattad vilket märktes tydligt när vi kom till hallarna på deras respons jämfört det jag nämnde ovan när man började döma. Man kan nästan säga att man slutade på topp då jag dömde ett fåtal matcher efter pandemin och att vi blev valda till året domarpar.
Det blev ca 75–100 matcher i Skånes distriktsserier per säsong och några förbundsmatcher. Räknar man träningsmatcher, ungdomsmatcher och cuper också blev det runt 150 per säsong. Det blev en hel del matcher på de alla åren man dömt eller mer än 2000 matcher, varav bland annat 518 matcher med Petter Niklasson av mer än 1 400 matcher arrangerade på distriktet. För att se antal matcher och allt annat mer i detalj finns en pdf-fil här. Har även haft äran att vara värd för domarna (sk. domarvärd) på två VM (Göteborg 2014 och U19 Helsingborg 2015), fyra SM finaler (Malmö 2011–2014), tre Finnkamper (Malmö 2014, feb. 2015, sep. 2015) och en EuroFloorball Tour (Malmö 2017) samt informations- och lagvärd (Slovenien) i ett VM (Malmö/Helsingborg/Stockholm 2006). Det har varit fantastiskt roligt och man får en inblick i hur det är att vara nära händelsernas centrum under ett stort evenemang. Jag fick träffa världens bästa domare, svenska och internationella, alla trevliga ansvariga och volontärer. Man fick också en inblick vilket stort arbete som läggs ner bakom kulisserna. Inför kommande VM i Malmö 2024 hade det varit kul att få vara involverad även under detta mästerskap.
Jag tyckte att det var en utmaning att döma på högsta distriktsnivå eftersom man lärde sig något nytt varje match samt att man hela tiden träffade nya människor. Här finns lite foto på min domarkarriär. Har en hel del anekdoter från min domarkarriär om man orkar läsa dem finns de här.
Min hobby som filatelist har jag varit sedan tidigt i mitt liv, redan som 6 åring. Det var då, som 6 åring, jag fick mitt första frimärke vilket var ett stämplat frimärke från engelska Palestinska Mandatet från någon gång mellan 1927 - 1945 (Klicka här för att se hur den ser ut). Detta frimärke som jag fick av min morfar har jag fortfarande kvar. I början samlade jag inte på ett speciellt land utan samlade på alla frimärken jag fick tag i. Detta har jag dock slutat med då det blev för mycket och svårt att få grep om. Under en period samlade jag på frimärken med vissa motiv som t ex. Rymdfarkoster, månlandningar och djur. Numer samlar jag enbart på svenska och israeliska postfriska frimärken (postfrisk - oanvänt). Det är svårare att samla på israeliska märken eftersom man inte kan köpa eller beställa dem var som helst.
Har varit på auktioner i Malmö hos Malmö Frimärkshandel. De har auktioner 2 gånger om året, slutet av april och oktober, och man kan prenumerera på deras e-postutskick. Det händer även att de har spontana auktioner med en lägre provision vilket jag har passat på att buda på. Vissa auktioner går även på internet men då vet du inte exakt vilken kvalité de har, vilket jag nämnde ovan och det är en klar nackdel. Är man medlem i SFF (Sveriges Filatelist-Förbund) finns det en hel del fördelar som t.ex. lokala möten, rabatter mm. Därigenom kan man köpa frimärken via Samlamera vilket är medlemmar som säljer. Har själv köpt hos flera av medlemmarna och de håller hög kvalité. Observera att du måste registrera dig för att köpa frimärken på Samlamera. Ska du däremot sälja måste du vara medlem hos SFF. Ett annat ställe man kan köpa frimärken är hos AB Philea (08-6400978) där de har auktioner och försäljning via postorder.
Det intressanta med att samla på israeliska frimärken är den så kallade "Tabb". Tabben är ett extra litet frimärke under frimärket där det står skrivet ett citat från bibeln eller t ex. en liten bild som associerar till det ordinarie frimärket ovanför. Själva Tabben finns som "Tabb" och "Full Tabb". "Tabb" har jag beskrivit ovan medan "Full Tabb" har ytterligare en tunn tabb under eller om tabben finns vid sidan om frimärket ytterligare en tunn tabb ytterst. Värdet på ett frimärke med bara "Tabb" blir mer värd om den även finns i varianten "Full Tabb". Exempel på hur en "Tabb" och "Full Tabb" kan se ut klicka här. Om du vill se hur ett israeliskt frimärke ser ut föreställande Raoul Wallenberg klicka här.
Besök gärna Posten frimärkens hemsida. Vill man prenumerera på frimärken med ett abonnemang får man reda på vad det här.
Vill du se ett urval av mina postfriska frimärken klicka på respektive flagga för att se det landets urval:
.
Det är en dyr hobby men allt eftersom ens innehav växer med åren är det desto roligare att titta den. De flesta som tittat på min samling har kommenterat att samlingen säkert är värd en förmögenhet. Det betvivlar jag starkt på med tanke på att jag varit på aktioner där det funnits större samlingar och de har inte blivit inropade för några svindlande summor. Men det är inte värdet jag tänker på när jag pysslar med min samling utan snarare tillfredsställelsen att leta efter ett svårt märke och att köpa den. Jag har i princip alla postfriska svenska frimärken från dags datum tillbaka till 1930 med några undantag. Jag saknar några varianter med oavsiktligt fluorescerande papper som är hyfsat svåra att få tag i eller dyra. När det gäller olika varianter av enskilda frimärken är det innan 1940 som det börjar bli många och omfattande. Tittar man i en katalog som t ex. Facit märker man att det och ju längre bak i tiden man går desto värre blir det. Det kan skilja i Tandning (perforering per 20 mm), färgvariationer (nyanser), pappersvariationer, vattenmärke (VM) eller olika variationer feltryck osv. Jag kommer nog aldrig bli klar med min samling men det är samtidigt tjusningen med det hela.
Att släktforska är fängslande och man måste ha väldigt mycket tålamod. Ofta när man letar bland gamla dokument på något arkiv får man läsa och titta länge. Belöningen blir ibland att man hittar en ledtråd eller det man letar efter. Ett exempel var när jag letade igenom ett digitaliserad registerblad i A4 bland invånarna i en polsk stad i mitten av landet vid namn Lodz. Enbart på namnet Fuks som min far hette innan han bytte efternamn, fanns det drygt 800 st träffar. Efter timmar av letande hittade jag inte bara min fars familj utan flera släktingar och min fars mor- och farföräldrar. Det var en euforisk känsla att hitta dessa dokument efter flera dagar av letande.
I mitt fall började mitt intresse för släktforskning var när min pappa berättade att hela hans familj dött under Andra Världskriget. I staden Lodz, Polen föste tyskarna ihop alla judar i ett ghetto i en bråkdel av ytan de bodde i innan. Som mest var det över 200 000 tusen i ghettot. Där i ghettot mördades min fars föräldrar 1942 och en syster blev skickad till förintelseläger Chelmno september 1942. Kvar fanns 3 vuxna av en familj på 6 personer. De 3 som överlevde ghettot skickades vidare till Auschwitz i mitten av augusti 1944. Allt ovan hittade jag genom att leta bland massor av digitaliserade tyskarnas dokument som blev kvar efter kriget. Utan dessa dokument hade jag aldrig fått reda på vad som hände i ghettot eller deras öde. Min far har förvisso berättat en hel del men att hitta det svart på vitt är häftigt men samtidigt väldigt sorgligt.
Den första ledtråden för min fars familj hittade jag på en databas i Israel som heter Yad Vashem. Det är Israels myndighet, monument, arkiv och forskningscentrum för "hågkomst av Förintelsens offer och hjältar", bildad genom beslut av Knesset 1953 (källa Wikipedia). Där letade jag för namn liknande ”Fuchs” och eftersom vi då inte visste att min far hade ändrat sitt efternamn. Vi fick runt tusen träffar på detta med alla möjliga kombinationer. Detta tog rätt lång tid att leta igenom men plötsligt i en av träffarna på namnet ”Mendel Fuks” fanns en uppgiftslämnare vars namn lät bekant. Detta var fars syster som jag hade träffat som liten pojke på 70-talet. Systerns namn här var ”Ester Apelevits” och hon hade 1956 lämnat in ett vittnesmål om vilka i hennes familj som hade dött under kriget. Informationen vi fick här var startskottet till flera upptäckter; namnen på hans föräldrar, när de var födda och förmodade mördade, syskonens namn, far- och morföräldrars namn, mm. Det väsentliga var att vi hade hittat något att gå vidare med. När man hittar sådan information får man en känsla av lycka och man vill bara fortsätta att hitta mer.
Nu när jag fick reda på vad alla hette i min fars släkt letade jag först informationen (se ovan) undre kriget. När jag inte längre hittade mer information under kriget började jag leta innan kriget. Som jag beskrev i stycket överst ovan hittade jag en hel del information ända bak till 1820-talet. Det jag hittat fram tills dags datum på min fars sida hittade jag i polska digitaliserade arkiv. För att se ett förenklat släktträd klicka här. Den är inte fullständigt digitaliserad och anledningen till det är att de inte lyckats få ihop tillräckligt med donationer. Allt kostar och jag får snällt vänta tills allt kommer ut på nätet. Vill jag ha information innan 1820-talet som inte finns i polska arkiv är det i ryska arkiv jag får leta. Har inte påbörjat det projektet ännu men jag tror det kommer bli svårt då språket och deras byråkrati blir ett stort hinder. Men skam den som ger sig. Framtiden får utvisa om det går eller inte.
På min mors sida blev det ännu svårare då hon är uppväxt i Israel och där är det svårt att få tillgång till deras arkiv. Har försökt flera gånger men utan resultat. Kan några generationer bak eftersom jag frågade min mormor då hon fortfarande var i livet. Samma gäller min morfar. Det som gör det svårt att leta i arkiv oavsett land är att judar har flyttat på sig genom lång tid och blir därför svårare att spåra. På min fars sida var de länge inom ett område av landet vilket underlättar. Så är tyvärr inte fallet på min mors sida. Det har invandrat till Israel från Marocko, Turkiet, Syrien och Libanon. Med andra ord ingen lätt uppgift.
Det verktyget jag använder är Ancestry.com och det kostar 295 kr i månaden för nästan alla arkiv. Det finns flera olika abonnemang från ca 500 kr/år (ca 41 kr/mån) till ca 3800 kr/år (ca 315 kr/mån). Det kan tyckas som mycket pengar men detta har givit mig ett släktträd som är överskådlig, hittat extremt mycket på min frus sida då svenska arkiv är en fröjd att leta i jämfört med t ex den polska. Man får tillgång till många arkiv runt jorden och släktingar i USA har hittats tack vare Ancestry.com. Har även gjort ett DNA test via Ancestry.com (kostade då för 2017 695 kr) som var lätt att göra men tyvärr inte givit något då stora delar av släkten på min fars sida tyvärr dog under nazityskarnas våld. Från att jag skickade in salivprovet tills jag fick svar tog det ca 2 månader. Verkar inte som det finns någon på min mors sida som gjort något DNA test eftersom det inte finns ens en antydan till släktingar via testet. Samma gäller de få släktingar på min fars sida jag vet finns i bl a Israel och USA. Om man ska kunna få någon träff måste ju släktingarna också gjort ett DNA test. Tror nog att jag inte hade de rätta förutsättningarna redan från början. Hade min fru däremot gjort detta test är jag helt övertygad om att hon hade fått en helt annan träffbild och hittat betydligt fler släktingar hon inte ens visste att hon hade. DNA är ett fantastisk hjälpmedel men då förutsätter man att även övriga släktingar har gjort ett då man måste ha något att jämföra med. Som exempel kan nämnas i kriminalfall då man får en DNA profil fastställt av en gärningsman på ett offer som denna mördat från t ex hudfragment eller ett hårstrå. Tar man sedan ett DNA test på en potensiell gärningsman kan man genom jämförelse fastställa om det är träff eller inte. Stämmer båda DNA profiler överens har man med stor sannolikhet hittat rätt gärningsman. Omvänt kan man avfärdas från misstankar i ett brott om en DNA profil inte överensstämmer med DNA beviset. Bl a hittades en gärningsman efter 15 års letande 2004 med hjälp av DNA från ett av Sveriges hemskaste rättsfall då 10 åriga Helen Nilsson från Hörby och Jannica Ekblad från Malmö mördades 1989. DNA var inte tillfredsställande utvecklat 1989 men har genom åren utvecklats enormt. Gärningsmannen hittades i Vimmerby, 1 av 29 misstänkta, där det togs ett DNA test som senare överensstämde med den DNA-profil som fanns på båda offren. Ulf Olsson blev fälld till sluten psykiatrisk vård trots sitt nekande och ett av de starkaste bevisen var just DNA.
Modeller byggde jag en del när jag var drygt 13-15 år men det var inte så seriöst och jag målade dem sällan. Bara roligt att bygga dem och sedan spränga sönder dem med fyrverkerier. Inget jag rekommenderar dock (jobbigt att plocka upp efter sig). Numer bygger jag för att det är kul och rogivande. Framför allt ser man till att det blir ordentligt byggt och målat. Det krävs en del förarbete som t ex färger, fotografier och kontrollera instruktionerna steg för steg. Det gäller även att hitta massor av tid att avsätta för det tar tid att göra allt noggrant om den ska bli fin. När man väl börjat bygga en modell så måste man lova sig själv att avsluta projektet. Har påbörjat flera projekt och inte avslutat dem vilket är synd och dyrt. Har även några katter som tydligen har haft roligt med några smådelar av projektet vilket också varit en anledning till varför just det projekt inte avslutades. På grund av katterna har plastlådor i diverse storlekar införskaffats för att skydda delarna i projekten. Har även investerat i en ordentlig airbrush och dyr kompressor. Båda kostade mycket pengar men resultatet blir därefter. Köpte först en mycket billigare varianter på Biltema men resultatet blev allt annat än bra. Inte ens som nybörjarkit duger den utan vill man få ett bra resultat köp ordentliga grejer direkt. Värt att tänka på när man använder airbrush är att ha ordentligt med utrymme och ev även ett skåp med insug. När det gäller färger är det en smaksak men jag har fattat tycke för Ammo of Migs och Vallejos airbrush färger (akryl eller vattenbaserade). Använder jag pensel använder jag Tamiyas akrylburkar. Att hitta rätt färg är inte alltid så lätt men använder mig mycket av ett konverteringsverktyg för färger på internet. Det finns en uppsjö tillbehör för att bygga modeller och det är lätt att drunkna i allt. Tycker själv om att prova nya saker som vädring. Här har jag nog överdrivit eftersom jag har massor av vädrings produkter med bara använt delar av dem. Ammo of Mig är där flest produkter införskaffats när det gäller vädring.
Här är bilder på några av projekten.