Jag var domare i innebandy från säsongen 2000–2001 och började min domarkarriär i korpen. Att döma innebandy innebar att man i princip dömde varje helg och man fick schemalägga sitt liv efter det. I början var det för motionens skull man dömde då man trappat ner på idrottandet. Men det var även för att det var utmanande, man motionerade och man fick samtidigt en liten slant för besväret. Hade idrottat sedan barnsben och det var få domare man kunde ha en vettig dialog med, det vill säga att man kunde fråga och få ett svar utan att bli utskälld eller få en utvisning för protest mot domslut. Detta var jobbigt framför allt i vuxen ålder vilket var en egenskap man måste ha som domare att kunna ha en dialog med spelare och ledare. Det fungerar bara inte att vara konflikträdd vilket jag upplevde att många av domarna i korpen uppenbarligen var. Det finns fler egenskaper en domare måste ha. Ett exempel var att vi var två spelare som kämpade om bollen där den gick över sargen i närkampen varpå domaren blåste men visade inget konsekvenstecken (riktningstecken). Jag frågade domaren: - "Vems boll? Vilket håll?", vilket domaren svarade med att bli irriterad samt sa: -"Ett ord till och du åker ut!". I detta fall visade domaren ingen tydlighet i sin kommunikation både genom att inte visa riktning på inslaget eller säga det verbalt. Med andra ord visade han att han saknade egenskapen att kunna ha en bra kommunikation med bland annat en bra dialog med spelare. I stället för att vara ödmjuk och erkänna att han inte var tydlig nog går det ut över mig som ifrågasätter hans dåliga kommunikation. Var det något jag som spelare blev irriterad över var att det inte gick att prata med domaren eller i detta fall ställa en enkel fråga till honom. Just därför började jag döma.
Inledningsvis var jag inget vidare bra och fick också mycket kritik för det. Jag kunde inte alla regler vilket utan tvekan är det viktigaste verktyget i dömandet. Jag insåg att man måste kunna reglerna för att lyckas och det är något man som domare kan luta sig mot. De två första åren dömde jag i korpen och 2002 började även döma på distriktet. De första fyra och en halv åren på distriktet hade jag en kollega i Mikael Björkqvist från Malmö som jag även lirade med i korpen. Det jobbigaste i början var utan tvekan att så fort man kom till en hall och spelarna såg oss visade de tydligt med sitt kroppsspråk vad de tyckte. Skulle man då ha lyssnat på allt gnäll och "Du är kass!", "Du är värdelös!", osv. skulle man slutat för länge sedan. Men det gjorde man inte. Man lyssnade på den konstruktiva kritiken och de som gav oss något vi kunde jobba med samt alla fantastiska domarcoacher. 20 år senare såg det lite annorlunda ut. All positiv kritik från spelare, ledare och publik vi stötte på gjorde att man tyckte det var kul att döma. Det kändes vemodigt att sluta men de sista 10 åren då man dömde hade man ont i anklar, vader samt mot slutet även i höger knä. Trots smärtor lyckades min dåvarande kollega Petter Niklasson och jag bli valda till årets domarpar i Skåne 2019/2020. Har inte dömt sedan december 2021 och fattade det definitiva beslutet att lägga piporna på hyllan maj 2023. Självklart saknar jag dömandet och kommer troligtvis göra det för resten av mitt liv.
Under säsongerna 2008 till 2010, dvs. tre säsonger var jag med i Skånes Innebandy Domarkommitté (DK) som ledamot. Då som ordförande var Andreas Johansson (numer heter han Lybacken) och därefter Daniel Böcker, ledamöter var Jan Lord, Kevin Prahl, Peter Jönsson, Thomas Magnusson och jag. Det var en intressant period där man var med att vara där för domarna genom att se till att de fick stöttning, utveckla genom coachning, vi behandlade insända rapporter angående domare, klassificerade dem, nominerade par till förbundet samt utsåg årets domarpar i Skåne. Jag var även ansvarig för mittsäsongsträffarna och planerade för att domarna skulle få träffas halvvägs in i säsongerna. På dessa träffar fick de se en elitmatch och fick en bit mat. DK informerade samt deltagarna fick träffa elitdomare och ställa frågor. De fick en lärorik insikt hur elitdomare förbereder sig, agerar och tänker. Det var uppskattade träffar. Inför kommande säsong 2023–24 har jag fått den stora äran att vara DK ordförande. Ser det som en utmaning att få jobba för domare i Skåne, för att de ska utvecklas och få den stöttning nya domare så väl behöver. Den avgående ordförande och hela kommittén har gjort ett fantastiskt arbete. Övriga ledamöter är John Gundin (Observation-/Fadderverksamhet), Martin Matti (Tillsättning), Peter Kellgren, Erik Hindemith, David Dornlöv och Sara Berglind (Adjungerad).
Förutom Ordförande i DK är jag även domarcoach för att dela med mig av min kunskap samt instruktör där jag utbildar domare innan säsongen startar. Detta är ett kall då jag tycker det är fantastiskt kul att utbilda domare. Hade äran säsongen 2021–2022 att resa till Visby, Gotland och där hålla utbildning för deras domare. Utan tvekan bland det roligaste och mest givande dagarna i min karriär som instruktör. Att vara domarcoach är även det inspirerande där jag hjälper domare, tittar på dem och efter matchen ger man dem verktyg för att utvecklas. Den skånska domarkåren har i många år ansetts hålla en bra nivå ute i landet vilket ger oss coacher något att föra vidare. Det är inte enbart domare som dömt några år som jag coachar utan även helt nya. Sedan jag börjat coacha och utbilda domare har det känts som jag gör något för den skånska innebandydomarkåren vilket är en häftig känsla. Självklart saknar jag dömandet varje gång jag kommer till en hall men allt har sin tid och min är uppenbarligen förbi. Jag hade innan jag slutade dålig motivation att löpträna och klarade därför inte de fysiska testerna innan säsongstart. Det som hände var att vi, Petter och jag, blev nedflyttade i vår klassificering och fick därmed inte längre döma på högsta distriktsnivå. Det kändes såklart mindre roligt men kroppen sa ifrån vilket förutom nedflyttningen i kombination med att kroppen sa ifrån var tillräckliga argument att det var dags att lägga piporna på hyllan. Petter och jag dömde mer än 500 matcher på distriktet ihop och han fortsätter oförtrutet döma på distriktet. Det var speciellt att döma med Petter för vi förstod och kompletterade varandra samt det blev väldigt lite gnäll under matcherna när vi dömde ihop. Man kände sig uppskattad vilket märktes tydligt när vi kom till hallarna på deras respons jämfört det jag nämnde ovan när man började döma. Man kan nästan säga att man slutade på topp då jag dömde ett fåtal matcher efter pandemin och att vi blev valda till året domarpar.
Det blev ca 75–100 matcher i Skånes distriktsserier per säsong och några förbundsmatcher. Räknar man träningsmatcher, ungdomsmatcher och cuper också blev det runt 150 per säsong. Det blev en hel del matcher på de alla åren man dömt eller mer än 2000 matcher, varav bland annat 518 matcher med Petter Niklasson av mer än 1 400 matcher arrangerade på distriktet. För att se antal matcher och allt annat mer i detalj finns en pdf-fil här. Har även haft äran att vara värd för domarna (sk. domarvärd) på två VM (Göteborg 2014 och U19 Helsingborg 2015), fyra SM finaler (Malmö 2011–2014), tre Finnkamper (Malmö 2014, feb. 2015, sep. 2015) och en EuroFloorball Tour (Malmö 2017) samt informations- och lagvärd (Slovenien) i ett VM (Malmö/Helsingborg/Stockholm 2006). Det har varit fantastiskt roligt och man får en inblick i hur det är att vara nära händelsernas centrum under ett stort evenemang. Jag fick träffa världens bästa domare, svenska och internationella, alla trevliga ansvariga och volontärer. Man fick också en inblick vilket stort arbete som läggs ner bakom kulisserna. Inför kommande VM i Malmö 2024 hade det varit kul att få vara involverad även under detta mästerskap.
Jag tyckte att det var en utmaning att döma på högsta distriktsnivå eftersom man lärde sig något nytt varje match samt att man hela tiden träffade nya människor. Här finns lite foto på min domarkarriär. Har en hel del anekdoter från min domarkarriär om man orkar läsa dem finns de här.
- Mer
Här är länkar från texten ovan
