Lodz ghetto

"Om det inte var för Rumkowski hade Lodz ghetto antagligen inte överlevt så länge som den gjorde!"

Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av Tyska riket, det så kallade Warthegau. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35 procent av stadens totala befolkning. Omkring 10 procent av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.

Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras till ett ghetto, som inrättats i den mest omoderna delen av staden. Under 1941–1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.

Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm, det var stor brist på mat och det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfus. Totalt dog närmare 43 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna också offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.

Judenrat (Juderådet) med ordförande Mordechai Chaim Rumkowski lyckades övertyga den tyska ockupationsmakten hur oumbärlig och effektiv alla ghettoinvånarna var för produktionen av krigsmateriell (bland annat uniformer och skor till tyska soldater). Rådet förhandlade också om att det inledningsvis inte skulle deporteras några invånare. Det ghettot som klarade sig längst var faktiskt Lodz och det var tack vare dess fabriker. Rådet trodde också att just detta skulle skona invånarna.

Det fanns också sjukhus och skolor för barnen förutom alla fabriker. Lodzghettot var helt isolerat från omvärlden. Eftersom ingen extra mat eller andra varor kunde smugglas in utifrån var ghettot i Lodz ett av de absolut fattigaste. Då ingen fick gå in eller ut ur ghettot i Lodz kunde de aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen utanför. En underjordisk grupp i ghettot byggde dock egna mottagare som kunde ta emot radioutsändningar vilket blev den enda information från omvärlden som kom in i ghettot. Gruppen avslöjades av tyskarna i början av juni 1944 och avrättades.

Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förintelselägret Chelmno. Sjuka, gamla äldre än 65 år samt barn under 10 år, dvs. de som inte kunde arbeta i ghettot, var de första judarna som skickades iväg. Antalet som skickades till Chelmno 1942 i åldrarna under 10 år och över 65 år var ca. 16 000 (den tyska ledningen meddelade drygt 20 000 till Judenrat). Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodz ghetto till gaskamrarna i Chelmno och ytterligare 20 000 i september samma år.

Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att avveckla ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 75 000 av invånarna till koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz-Birkenau.

I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.

Sammanlagt dödades drygt 146 000 varav ca 71 000 i Chelmno 1942-1944 och ca 75 000 i Auschwitz 1944 (källa JewishGen). I själva ghettot dog ca. 43 000 personer vilket motsvarar 36,8 % av den judiska populationen i ghettot. 700 personer var kvar för att ”städa upp” medan ca 200 gömde sig undan rensningen. Endast 877 personer påträffades i ghettot då Röda Armen kom och befriade den den 18 januari 1945. Eftersom tyskarna fraktade bort mer eller mindre alla maskiner från fabrikerna i staden innan ghettot stängdes fanns det inga fungerade fabriker efter krigets slut. Det positiva var att de allierade krigsmakten inte bombade Lodz och de klarade sig nästan helt utan skador på husen.

Judiska populationen i Lodz under andra världskriget:

* 36,8 % av den judiska populationen under ockupationen